onsdagen den 23:e maj 2012

Bemötande av diverse lösa anklagelser

Sedan målet gällande erotiska mangateckningars vara eller inte vara har kommit upp i HD, har debatten åter flammat upp i diverse media, och det har även medfört något som mindre liknar en debatt och mer är försök till generell smutskastning på vissa bloggar, såsom Suspicio och NoBoyToy. Dessa bloggar roar sig med att rada upp diverse detaljer som passar dem, i hopp om att jag ska framstå som det äckel som de anser att jag är.

Förvisso visar detta bara än mer att de som tycker att domen mot mig är bra, har "att SL är en obehaglig person" som huvudargument för att jag ska straffas (de tycks gemensamt ha glömt att man i modern tid straffar folk för den skada de gör eller den risk de utsätter medmänniskor för, och inte för att de är "äckliga"), och vad vissa individer (vars huvudsyfte tycks vara att ha någon lämplig person att avsky) skriver på sina bloggar, är egentligen ingenting jag känner att jag vill ägna min tid åt.

Men. Det bär mig ändå emot att låta orimligheter stå helt obemötta. Och när nu NoBoyToy fått olagligen levererat till sig erotiska foton som jag tagit av mig själv i ett upphetsat ögonblick (!) och menar att han borde lägga ut dem på sin blogg så att folk ska få se vem jag _verkligen_ är, så känns det som om a) det börjar bli lite väl personligt och b) det är dags att sprida lite ljus över en och annan sak. Eftersom både Suspicio och NoBoyToy vägrar att publicera kommentarer som inte håller med dem, så skriver jag istället här.

Mangabilderna som sådana:

1) Av bilderna jag är dömd för är (jag räknade) ett femtal minst sagt motbjudande. Suspicio et al menar att folk skulle ändra åsikt om de bara sett bilderna alls. Det tvivlar jag högeligen på; poängen med dem är nämligen att de är tecknade och att de framtvingar obehag ändrar inte på det faktumet. Det finns många obehagliga serieteckningar i världen, teckningar som beskriver de mest fruktansvärda brott tänkbara. Det är en del av litteraturen och konsten att hantera sådant, tycka vad man tycka vill. Min tanke är att det som skulle tystna om bilderna kom ut, snarare skulle vara argumentet att man kan göra om foton till teckningar; det är nämligen väldigt uppenbart att de bara är serieteckningar. Att ha foton som modell för dessa teckningar skulle vara besvärligare än att bara rita från fri hand. Vad gäller fotorealistiska teckningar är det inte svårare än att man behandlar dem som foton, så är problemet löst. 

2) Man försöker ständigt hävda att folk som i sin ägo har erotiska serieteckningar per definition även har fotograferad barnporr. Som bevis för detta framför man att vissa folk som haft barnporr, även har haft teckningar i sin ägo. Vad man missar är att förhållandet inte gäller omvänt. Jag betvivlar inte att pedofiler finner nöje i erotiska teckningar. Det betyder dock inte att de som har teckningar är pedofiler. Jag har även homosexuell erotika i min samling, sådant som homosexuella säkert tycker är trevligt, men jag är fördenskull inte homosexuell. Några av de serierna jag har är även väldigt våldsamma, men jag är inte direkt våldsam av mig.

3) Man hävdar att bilderna inte hade med mitt arbete att göra. Det är sant i den mån att det var inte material som jag översatte. Däremot var det material som jag har, och måste kunna ha, tillgång till för att kunna vara den expert på mitt område som jag faktiskt är. Ska man kunna litteraturhistoria måste man även läsa porriga böcker, så är det bara. Särskilt när erotikan är så pass omfattaden som den är i seriemediet.

Att jag är en äcklig person som borde straffas bara för misstankens skull:

4) Suspicio (med flera) ställer flera gånger frågan varför media "tystat ner" de "fynd" som Polisen gjorde vid husrannsakan hos mig den 12–13 oktober 2009. Den frågan kan jag enkelt besvara. Det är för att a) media, till skillnad från Suspicio och NoBoyToy, dels respekterar personlig integritet och dels för att det inte fanns några fynd att tala om. Det som hittades och som var anmärkningsvärt var nakenbilder jag tagit av mig själv med min kamera, samt runkpapper. Dessa bägge detaljer har förekommit i vårdnadstvisten och är därför inte svårt att läsa om; det är bara att begära ut domslutet. Bägge dessa detaljer är också både personligt pinsamma som fan, och de har dessutom noll och ingenting med mitt barn att göra. Det är därför media inte har nämnt dem; de är helt enkelt ointressanta. Den enda funktionen de kan ha är att kränka mig. Det är inte medias uppgift att kränka individer. Suspicio och NoBoyToy tycks dock inte dela den uppfattningen.

5) Det är också aningen talande att NoBoyToy överhuvudtaget fått tag i dessa bilder. De enda som har haft tillgång till dem som NoBoyToy beskriver är polisen, och mitt ex. Man kan ganska starkt betvivla att polisen själva lämnar ut dessa bilder till kreti och pleti, så vem som skickat dem till NoBoyToy (mot betalning, antyds det på bloggen) är inte så svårt att härleda. (Till saken hör också att mitt ex' familj tidigare har hotat att sprida ut de pinsamma bilderna till min familj.)

Det är lite lustigt att jag i vårdnadstvisten blivit starkt kritiserad av mitt ex för att jag nämnt vårdnadstvisten på bland annat denna blogg, och att detta skulle vara till skada för mitt barn. (Anledningen till att jag tagit upp den är för att folk frågat varför husrannsakan ägde rum över huvud taget, och till slut har det behövts en förklaring.) Med tanke på att jag betvivlar att själva Polisen lämnar ifrån sig sådant material till vem som helst, så pekar dock mycket på att mitt ex inte har några direkta skrupler inför att utsätta sin dotter för att extremt pinsamma nakenbilder på hennes pappa sprids hur som helst.

Hoten att lägga ut dessa bilder av mig på nätet är ingenting att ta lätt på; det är något utav det vidrigaste man kan ta sig för, möjligtvis bortsett från rent fysiska kränkningar. Det är foton jag tagit av mig själv när jag varit hjärndött kåt och ensam hemma och ingenting som är avsett för omvärlden. Spridning av slika intergritetskränkande bilder är förbjudet enligt lag och att hota om en sådan sak säger något om smaknivån hos mina meningsmotståndare.


Läser man endast Suspicio och NoBoyToy kan man säkert tycka att det är underligt att jag inte skakar galler på livstid. Anledningen till att jag inte gör det är att inget material, inte ens det pinsammaste av pinsamma, har haft det minsta dyft med min dotter att göra. Jag skulle våga påstå att de flesta människor har extremt pinsamma saker både här och var i sina hus. Med tanke på vilka genanser man funnit hos mig, är avsaknaden av minsta sak som kan kopplas till min dotter ganska talande. Både tingsrätt som hovrätt har haft tillgång till materialet (och än mer) när de avgjort att jag inte utgör någon som helst risk för mitt barn; de har dessutom haft tillgång till vittnesmål från alla de som sett mig och mitt barn tillsammans. Men det, får man väl anta, är inte värt ett dyft. Eller?


NoBoyToy vill göra gällande att dessa bilder skulle bevisa att jag saknar omdöme, och detta i sin tur skulle vara ett bevis för att jag utsatt mitt barn för hemskheter. NoBoyToy går så långt att han i förtäckta ordalag säger att jag ska dra mig ur vårdnadstvisten, och att om jag vinner umgänge med mitt barn, eller om jag skulle anmäla hans blogg, så tänker han att lägga ut dem. ("Kanske avsäger han sig både vårdnad och umgänge om dottern, eftersom han vet, innerst inne, att det är bäst för alla parter, inte minst för honom själv? ", "Det innebär ju trots allt en risk för mig, att publicera och sprida dessa bilder på Simon vidare och det finns ju bara en sak som skulle kunna få mig att ta den risken - att hans dotter tvingas till umgänge med honom.  " samt "Jag tror ju inte att han gör som Daddy från Papparättsrörelsen och tok-anmäler min blogg eftersom han säkert inser, att det inte är direkt läge att reta upp mig i onödan...?" –direkta citat)

Själv nöjer jag mig med att konstatera att om man måste hota sina meningsmotståndare och utpressa dem för att få fram sin sak, säger det långt mer om en själv än om man tar nakenfoton av sig själv när man är ensam och kåt.

Over and out.

tisdagen den 6:e december 2011

Yttrandefriheten – en motsägelse?

När jag den 30 juli år 2010 dömdes till dagsböter för innehav av serieteckningar som rättsväsendet ansåg vara osmakliga (erotiska), och jag undrade vad som hänt med yttrandefriheten i Sverige, fick jag till min bestörtning veta att den de facto avskaffats (redan 1980, visade det sig!) – vi hade i yttrandefrihetsgrundlagen skrivit in ett undantag för sådant som (någon åklagare kan betrakta som) barnpornografi.


När jag häpet påpekade att det ju innebar en orimlighet i själva principen, fick jag ofta möta argumentet "Jamen det finns fler undantag mot yttrandefriheten – hets mot folkgrupp, olaga hot, förtal…" och då slog det mig hur olyckligt det är att folk inte kände till att alla de där undantagen inte alls är undantag – utan naturliga delar av själva principen yttrandefrihet (något som undantaget om barnpornografi absolut inte är). Faktum är att sådana där "undantag som inte är undantag" är mycket vanliga; de förekommer i alla tillåtande ideologier, även demokrati. Jag har inte hittat något träffande namn, men man kan kalla principen för "oxymoronspärren" eller självmotsägelsespärren.


Självmotsägelsespärren innebär att en tillåtande ideologi per definition inte tillåter sådant som motsäger ideologin. Detta för att ideologin annars skulle bli en självmotsägelse – den skulle implodera och upphöra att existera. En liberalistisk ideologi går till exempel ut på att människor ska få vara fria att göra vad de vill – utom att hindra andra från att göra vad DE i sin tur vill; i detta inkluderat att döda, skada eller stänga in andra. Tillåter man folk att även göra saker som hindrar andra från att göra sitt, blir resultatet näppeligen ett samhälle där folk får göra vad de vill; det kommer omedelbart urarta i ett samhälle där den den starkaste bestämmer.


Att inte tillåta yttranden som hindrar andra från att yttra sig är alltså inte en motsägelse i yttrandefriheten, utan en naturlig del av den. Där ingår saker som direkta hot: "Håll käften annars dödar jag dig!", eller till exempel att högt vråla "AAAAAAH" för att överrösta en oönskad politikers tal; detta är per definition något som en yttrandefrihet inte accepterar, eftersom det är ett yttrande som hindrar andra från att yttra sig. Hets mot folkgrupp och förtal är del av detta (även om det förstås i slutändan blir en gränsdragningsfråga om vilken sorts förtal eller hets som verkligen har begränsat andra människors handlingsfrihet).


Ett annat exempel: Antag att vi håller en folkomröstning där det demokratiskt beslutas att Carl XVI Gustav ska bli enväldig härskare över Sverige. Har vi då demokrati? (Det var ju en demokratisk folkomröstning!) Rimligtvis inte – låter vi demokratins grundpelare vara föremål för demokrati – och alltså kunna röstas bort, så har vi omintetgjort demokratin. Om vi röstar bort vår rätt att rösta, är resultatet inte en demokrati.


Detsamma gäller om vi röstar bort yttrandefriheten. Vilket alltså, utan någon överdrift, våra makthavare gjorde för trettio år sedan.


-----


Det är väldigt få som ställer sig emot att det ska råda yttrandefrihet; inte bara i vårt land, utan varhelst ett samhälle finns. Rätten att yttra sig, att säga sin åsikt, är en fundamental grundpelare i demokratin. Man kan knappast hävda att folket bestämmer, om det finns begränsningar i vad man får säga.


Till yttrandefriheten hör att den är boolsk – den är av eller på. Den finns, eller så finns den inte. Det finns inget mellanting. Att säga "Du får säga vad du vill, men inte A, B, eller C" eller "Yttrandefriheten gäller inte X, Y eller Z" är självmotsägelser – ska yttrandefrihet råda, så ska den vara total; annars är den inte alls.


Haken med yttrandefrihet, som få tänker igenom ordentligt, är att den inte bara gäller det som du tycker om. För att yttrandefrihet ska råda måste den gälla alla, även dem du hatar, avskyr och önskar rakt ner i helvetet. Att stå upp för yttrandefrihet betyder att försvara existensen hos sådant man helst aldrig någonsin skulle ha velat höra (så länge det inte – enligt oxymoronspärren – hindrar andras handlings- och yttrandefrihet).


Genom det dryga år som gått efter domen som bekräftar att yttrandefriheten är omintetgjord i Sverige, så har jag ofta fått frågande personer inför mig som undrar hur jag rakryggat kan stå och försvara existensberättigandet för snuskiga teckningar där seriefigurerna har små bröst. Vad behövs de för? frågar man. Vem vill ha sånt här? Mitt svar är att det är fullkomligt ointressant. Yttrandefriheten gör inga bedömningar om yttranden gör någon nytta eller inte, eller om någon vill höra eller inte. Den sorterar inte. Den bara är. Det är det som är själva poängen: Den statuerar att människan har rätt att säga vad som helst som inte hindrar andras handlings- eller yttrandefrihet. Och erotiska teckningar hindrar i rimlighetens namn varken eller. Och eftersom jag är för yttrandefrihet, försvarar jag även sådant som äcklar mig. Även om detta något råkar vara serieteckningar.


Så varför ska vi ha yttrandefrihet? kan man uppgivet fråga sig. När det nu finns så äckliga teckningar, fascister, rasister, pedofiler och annat pack, kan vi inte bara nöja oss med att "du får säga allt UTOM JUST DET HÄR"? Är vi ändå inte överens om vad som är normal sund moral? Måste vi verkligen ha yttrandefrihet, om det innebär att vi måste stå ut med kräkframkallande äckel?


Om vi ska ha demokrati, så ja. För om vi röstar bort vår rätt att rösta, så är resultatet inte en demokrati. Och yttrandefriheten är den viktigaste rösten vi har. Lämnar vi yttrandefriheten därhän, har vi lämnat demokratin bakom oss. För då har vi gett till någon uppgiften att sortera vad som får sägas och vad som inte får sägas – vad människor i maktposition gör med den makten vet vi av erfarenhet. Alla uttalanden blir nämligen då föremål för någons bestämmande godtycke. Och det blir framförallt tvivelaktigt eftersom man – som i Sverige – dessutom sekretessbelägger det förbjudna uttalandet – så att ingen kan veta vad det var som var förbjudet. Det bildas en dimma av osäkerhet – ingen vet längre vad som får sägas och vad som inte får – alla blir rädda och tar det säkra före det osäkra, och yttrandefriheten är ett minne blott, och i dess plats är en skrämd befolkning som undrar vad man kan bli anmäld för.


Vad jag tyckte om teckningarna jag dömdes för, vet ingen utom jag själv. Men det saknar betydelse. Det som är viktigt är att teckningarna var inget annat än en annan människas uttryck för sina tankar, som på intet sätt inskränkte andra människor handlings- och yttrandefrihet. Dessa tankar hade jag tagit del av, och blev därför straffad. I Sverige, år 2011. I ett land som hötter med nävarna åt länder som inte värnar om yttrandefriheten.


Det är en ganska gullig, och rörande bild av hur fullkomligt självblind en nation kan vara.


Detta blogginlägg ingår i Amnestys bloggstafett om yttrandefrihet som genomförs som en del av Amnestys kampanj “Skriv för livet”. Mer information om bloggstafetten, “Skriv för livet” och Amnestys arbete för yttrandefrihet hittar du här: www.amnesty.se/bloggstafett.

Nu lämnar jag över stafettpinnen till Torbjörn Jerlerup från Liberaldemokraterna. Jerlerup bloggar på Frihetssmedjan i hopp om att vi blir många som kommit i mål den 10 december, som är dagen för mänskliga rättigheter.

torsdagen den 5:e augusti 2010

Alla våra datorgenererade tonåringar

Nu lämnar jag serieteckningar därhän. Jag anser inte att serieteckningar är att likställa med foton, jag anser inte att seriefigurer ingår i definitionen av "barn", och det här har jag redan behandlat ad infinitum i mina tidigare bloggar.

Fotografier har inte med mitt fall att göra och hör kanske inte hemma alls i den här bloggen, men eftersom debatten nu börjar glida in på "Vad ska man göra då? Hur ska vi lagstifta?" och jag ändå har folk på tråden, så kan jag lika gärna säga något. Jag är ingen politiker och tänker inte bli någon, så vad jag tycker är väl rätt irrelevant, men jag kan inte låta bli att hänga upp mig på när en diskussion pågår och det känns som om ingen går på springpunkten: En sak som slagit mig som skev i den här debatten är att det är ganska uppenbart att folk diskuterar två helt olika saker.

Ordet "barnporr" består av två ord, "barn" och "porr", och det största problemet i den här debatten är att bägge orden kan betyda helt olika saker. Begreppen måste rätas ut.

När man diskuterar hur vidrigt barnporr är, så skulle jag våga säga att man i nio fall av tio med "barn" menar sexuellt fullkomligt outvecklade (existerande) individer, alltså typ en ensiffrig ålder, och med "porr" menar ovedersägliga sexakter. Jag tänker inte ens beskriva kombinationen i text för jag mår så jävla dåligt att jag börjar grina och skrika av blotta tanken, och när jag läste denna intervju av en barnporrsgranskare (som faktiskt var den som granskade mitt material också) så fick jag nästan upp frukosten, såg rött och blev förbannat ursinnigt mordisk gentemot vissa individer. Hade de varit i närheten hade jag nu suttit i fängelse för brutalt dråp, förutsatt att man alls hade kunnat identifiera den nya röda färgen på mina väggar som att det en gång varit människor. Precis så förbannad blev jag. Trots att det bara var en text – för att jag visste att det faktiskt hade hänt. (Så stor skillnad är det mellan verklighet och påhitt – i alla fall för mig.)

Problemet är att den legala definitionen av "barn" är "en person som är under 18". Man likställer alltså sexuellt en sjuttonåring eller en fjortonåring med åttaåringar och femåringar. Där har vi argumentationsglapp nummer ett: De ena snackar om barn, de andra om tonåringar, och sexuellt sett är det en gargantuesk skillnad.

Den legala definitionen av "porr" är ännu luddigare: "Tänkt att anspela på sexuella lustar" kan vara vanliga nakenbilder. (Jag vet att flera av de serieteckningar jag dömdes för var det.)

Resultatet är att vi har en lag som likställer sjuåringar som gråtande utsatts för påtvingade sexakter med ett utmanande nakenfoto av en glad sextonåring. Det är enorm skillnad, men båda de här företeelserna kallas för "barnporr". Det är legalt rent vansinnigt.

Ett nakenfoto av en glad sextonåring, om det nu är sextonåringen själv som tagit det, hans eller hennes flickvän eller pojkvän, eller en utomjording från Mars, är inget barn, det är en ungdom, och det är inte porr, det är erotika. Nu finns det förvisso "grovt" som distinktion när man legalt ska skilja på brott och brott, men allvarligt talat tycker jag att man måste börja sortera här. Ett foto på en våldtagen femåring är för jesse namn inte detsamma som en ett nakenfoto på en sextonåring! Eller femtonåring, fjortonåring eller ens trettonåring för den delen. Faktiskt! Jag menar inte att det senare ska vara legalt, men allvarligt, att likställa det är som att likställa 20 km/h fortkörning på motorvägen med att ha bränt i 150 på en 30-väg förbi en skola. Allt det här blir extra knäppt eftersom vi har legal byxmyndighet vid 15 års ålder.

Personligen tycker jag att tonåringar ska får avgöra själva om de vill ta nakenfoton på sig själva och sprida ut dem. Men om man nu vill förbjuda det också, så se till att kalla det vid namn: Ungdomserotika. Annars får vi inte en vettig diskussion. Vi har samma ord för våldsamma och kränkande övergrepp på småbarn, och tonåringars nakenhet. De är ljusår ifrån varandra.

––––––––––––––––––––––

På ett helt annat spår har en del höjt röster om datoranimation, med argumentet att fiktion bör inkluderas i definitionen för att tekniken nu är så avancerad att man kan framställa bilder som är i stort sett omöjliga att skilja från foton. Och det stämmer. I Japan blev spelet Rapelay vida diskuterat, inte för att det var det första porrspelet som a) hade datorgenererad 3D-grafik eller b) gick ut på våldtäkter, men det lyckades sprida sig till Europa och skapade rabalder. Jag har sett en recension av spelets uppföljare (där det är kvinnorna som våldtar mannen) och det var asfult och såg inte ett dugg ut som verkligheten, men vi kan ändå konstatera att det är tekniskt möjligt att få fotorealism, om resurser finns.

Men jag förstår inte varför det problemet skulle vara svårt att hantera. Ser det ut som foton, behandla det som foton. Klart!

I Sverige är det inte olagligt att köpa en Ferrari. Om du betalar någon miljon eller så. Däremot är det faktiskt olagligt att köpa den för 5 000, om det finns ganska goda skäl att anta att den var stulen.

Det är heller inte olagligt att teckna en serieteckning av kungen med ståfräs. Däremot är det troligen föremål för åtal om du Photoshoppar in kungens ansikte på någon porrskådis och publicerar den bilden.

Helt enkelt: Är det så pass att det är fullt rimligt att tro att det är en stulen produkt/riktigt foto, så är det straffbart. Det är en enkel definition som alla förstår. Ja, det blir en gråzon som alla kommer experimentera med, men det är en förståelig gråzon, mycket bättre än den nuvarande som helt hänger på att en domare och ett par nämndemän ska försöka avgöra om den här serieteckningen är till för att väcka sexuella känslor eller inte. Ser det ut inte ut som foton – OK. Ser det ut som foton – inte OK. Enkelt.

Mitt argument för att serier "bara är serier" är nämligen just för att det inte är på riktigt. Det är enorm skillnad mellan att se ett mord i en serietidning och se det hända i verkligheten. Man tål det, för att man vet att det är påhittat. En datorgenererad animation som är så verklighetstrogen att det lika gärna skulle kunna vara ett foto, har inte längre den effekten att det "inte är på riktigt". Vi har psykologisk forskning som visar att konsumenter av autentisk barnpornografi är benägna att springa till övergrepp. I det hänseendet är i så fall fotorealistiska datorgenererade animationer precis lika illa, och då är jag helt för att de behandlas som foton. (Sen vet vi ju alla att det krävs mycket för att en datoranimation ska se riktigt verklighetstrogen ut, och Rapelay ingår banne mig inte i det… men det är en annan historia).

Andra hållet då? Om man förvränger ett foto så pass att det till slut bara ser ut som någon serieteckning? Då ligger ju ett övergrepp bakom, eller hur? Ska inte det straffas, då? Frågan här om vi överhuvudtaget ska ställa oss den frågan. För seriöst, varför i hela jämrans fridens namn skulle någon gå till den ytterlighet att först fota ett riktigt verkligt vidrigt brott för att sen förvränga det såpass att man inte längre ser att det kan ha varit ett foto eller inte, när man lika hade kunnat rita bilden från fri hand? Och även om nu någon komplett idiot skulle få för sig en sådan stunt, så är brottet förvisso vidrigt, men bilderna själva är harmlösa (de som ser dem, ser inte en verklighet, och någon "vidare spridning av övergreppet" utgör de inte). Det utgör knappast ett stort problem. Problemet med bilderna är normaliseringen av övergreppen, och orealistiska bilder har inte den effekten.

Så inför den i framtiden producerade datorgenererade pornografi som barnporrsundersökare osvikligen kommer ställas inför är det faktiskt enkelt: Istället för att mäta bröststorlek och ta hänsyn till att olika mänskliga raser har olika storlekar, ställ er bara frågan: Ser det verkligt ut eller inte? Och voilá, vi har illegaliserat all påhittad barnporr som ser verklig ut, utan att tumma på serietidningar, Carl Larsson, text, etc. Alla nöjda (utom moralisterna).

Så för att summera, det jag anser att man bör justera i lagen:
1) Sluta likställa åttaåringar med femtonåringar i det här. Sexuellt är de absolut inte samma sak, vi måste godta att ungdomar kan och är och får vara sexuella. Förbjud nakenfoton på tonåringar om ni prompt vill, men det är vansinne att ha dem på samma legala skala.
2) Inkludera bara bilder som tvivelsutan är riktiga foton, eller tydligt härrör därav. Att bestraffa overkliga serieteckningar eller fula 3D-animationer är inte bara löjeväckande, utan moralpaniskt resursslöseri som inte leder någonstans.

(Däremot är jag helt med på att innehav fortfarande ska vara straffbart. Ja, det är jag. Jag är till och med principiellt för tittförbudet. Ja, jag vet att det bryter mot informationsfriheten, men jag anser att, precis som för häleri, innehav av, och det frivilligande mottagande av en streamning av, autentisk barnporr är en medhjälp till övergrepp och att man därmed har bidragit till dess tillverkning. Dessutom hjälper innehavsförbudet faktiskt, olikt jakt på serieläsare, att sätta dit riktiga brottslingar.)

Och för de som undrar har jag en dotter som är snart fem år gammal.

måndagen den 2:e augusti 2010

14 år och sexuell – olagligt?

Även om den värsta stormen lagt sig (i väntan på hovrättens dom, som nog kommer riva upp det igen, oavsett vart den faller) så trillar det in nya blogginlägg och åsikter rörande ämnet om serieteckningar ska falla in under definitionen för barnpornografi, eller, om man vill uttrycka det så, man ska anse att tecknade figurer är levande människor. Vissa av dem belyser ganska intressanta vinklingar i den här debatten.

Eftersom jag utan att ens vilja det alltid börjar ordna, sortera och kategorisera argument i sådana här diskussioner är det intressant när folk faktiskt uttrycker en del rakt-på-sak-argument som känns som om många dittills undvikit som katten kring het gröt.

Hittills har argumenten för en seriecensur, som jag ser det, huvudsakligen varit tre:
* De främjar/inspirerar/leder vägen till riktiga övergrepp (detta är falskt, ingen forskning pekar på detta, tvärtom pekar all forskning på att t.ex. våld i serier och spel inte inspirerar tilll verkliga våldshandlingar)
* De används av gärningsmän för att normalisera övergreppet för sina offer, alltså visar upp bilderna och säger "Titta här, så här gör alla andra, så det är helt normalt". Att serieteckningar inte kan användas till det här säger sitt.
* De utgör en kränkning av alla barn. Det mest galna av alla argument. Vi har aldrig haft en lagstiftning som förbjuder bilder bara för att de utgör en kränkning av någon. Vi har förbjudit det officiella spridandet av sådana bilder (hets mot folkgrupp t.ex.) men aldrig deras blotta existens.

De argumenten har jag redan bemött i mina tidigare inlägg. Argumenten mot en seriecensur har huvudsakligen kretsat kring yttrandefrihet och detta har motiverats med ganska ovedersägliga argument för varför serieteckningar inte kan likställas med verkligheten, och att vi inte kan gå och förbjuda konst/teckningar bara för att vi anser dem vara osmakliga/kränkande, för att detta är principiellt fel utifrån våra grundlagsprinciper.

Dessa är argument för varför det är negativt med en censur. Men faktum är att det det finns goda anledningar titll att argumentera för varför det är positivt att inte ha en censur:

En av de saker som gjort mig mest upprörd vad gäller den vårdnadstvist jag är fastkörd i är att alla de anklagelser mitt ex slänger emot mig inte bara påverkar mig negativt, utan indirekt tar viktiga resurser ifrån alla de barn som faktiskt behöver hjälp. (Nu vet jag med mig att jag är en duglig förälder, men även om ni som läser detta inte kan vara säkra, låt oss för argumentations skull anta att jag faktiskt är det.) Hur mycket tid har inte gått åt för Familjerätten att sitta och vrida och vända på papper för att fastställa att jag är en duglig förälder, helt i onödan? Denna tid skulle väl kunna utnyttjas för att hjälpa ytterligare ett barn som kommer från en familj med problem, istället för att de ska behöva ränna mitt ex' ärenden. För enligt lagstiftningen är de tvungna att undersöka mig, de har inget val. De måste.

Skurken här är resursslöseri. Hur många poliser har inte suttit med pappersarbete rörande mina serieteckningar? Hur många tekniker har inte suttit och finkammat mina hårddiskar? Hur många åklagartimmar har inte gått åt för att gå igenom mitt material? Nu var inte åklagarna Eva Korpi och Anna Hårdstedt laga nödgade att göra detta, utan gjorde det helt frivilligt, men de här timmarna hade de mycket väl kunnat ägna åt fall där barn har råkat illa ut. Istället satt de och tittade på serieteckningar. Vettigt? (För övrigt var det du som betalade deras lön via skattemedel.)

Vi har begränsat med personal för bekämpningen av barnpornografi. Inkludering av serier tar resurser från riktig barnporrsbekämpning, och det är fullkomligt oacceptabelt. Vi måste lägga de resurser vi har på att rädda barn, inte jaga serier. Som Tim Davidsson uttryckte det i sin Newsmill-artikel: Jag hade känt mig vansinnigt förnärmad om jag som ett utsatt barn hade jämställts med serieteckningar.

Ett annat argument som en del har vidrört, och som baseras på att serier inte är verkligheten och inte leder till verkliga övergrepp, är ett ganska politiskt farligt argument, men som faktiskt rimmar till Stockholms koncept med rena sprutor till narkomaner: Vi måste acceptera att narkomaner finns, då är det lika bra att vi förser dem med rena sprutor så att de inte sprider onödiga smittosjukdomar.

På samma sätt är det så att hur hemskt det än må låta, så måste vi acceptera att pedofiler finns och att de kommer att fortsätta finnas. Vissa menar att det är långt vanligare med en pedofil läggning än vi kan tro, eftersom vi knappast lär se det där med att komma ut ur garderoben: "Jag är familjefar och hetero, men jag har alltid känt en sexuell dragning även till barn…" som var en grej när homosexualitet började bli alltmer accepterat. Pedofili (och nu menar jag sexuell dragning till individer som är helt outvecklade sexuellt) är inte och kommer aldrig att bli accepterat, eftersom det inte kan vara jämställt, utan bygger på uttnyttjande av maktmässigt underlägsna personer, men vi kommer inte ifrån att det de facto är en sexuell läggning som finns, och som man kan göra lika lite åt som andra sexuella läggningar. (Detta stöds av forskning, har jag fått veta, googla det om behövligt.)

Om vi nu antar att en pedofil som inte har någon lust att utsätta något barn för något, önskar att få lite visuell upphetsning, vore det då inte bra om hen (han/hon) hade serieteckningar att tillgå, så att hen inte behövde dra till med foton på riktiga övergrepp? Argumentet är politiskt självmord att yttra, men jag är ingen politiker. Vi vill inte ha narkomaner, men nu när de finns är det väl ändå bättre om de får rena sprutor istället för att tvingas använda smittospridare? Vi vill inte ha pedofiler, men nu när de finns är det väl ändå bättre om de får ha serieteckningar istället för att ta till foton?

Men en av de faktiskt starkaste argumenten kom från inte bara två av de absolut bästa blogginläggen som skrivits på ämnet, utan även från min egen syster, nämligen att det här är ett kränkande kriminaliserande av ungdomssexualitet. Det är inte bara vuxna människor som anses kriminella för att de har erotiska serier föreställande ungdomar, utan även ungdomar själva. Sara Berntsson beskriver i sin blogg hur serier som handlade homoerotiska förhållanden mellan män kändes klart mycket sundare än den vuxenvärldspornografi som annars var alternativet, och att hon tycker att serier som handlar om sexdebuten är extra intressanta, inte för att hon vill ha sex med ungdomar, utan för att hon kan relatera till sina egna upplevelser. Det skakar jag hand på; inte för att jag hade några erotiska upplevelser i min ungdom, utan just för att jag definitivt håller med om att den första erotiken är speciell, och är ett unikt och bra stoff för litteratur, precis som upplevelser i barnsben är extra speciella. Tomas Antila skriver i sitt otroligt välskrivna inlägg om sin kärlek till en seriefigur, och hur stigmatiserande det är att veta att han inte längre äger rätt att tycka om henne – fastän hon bara är en idé som han burit med sig sen han var lika gammal som seriefiguren uppges vara.

Att en 13- eller 14-årig kille eller tjej inte kan ta till erotiska serier med seriefigurer som ser ut att vara i deras ålder är banne mig en kränkning av alla ungdomar som känner sexuella känslor. Folk över 18 ska inte ha någon ensamrätt på visuell erotik, och vuxenporr är, ursäkta mig, FAN inget alternativ; det är befängt att förutsätta att en tonåring känner sexuell dragning till vuxna människor. Jag minns hur jag som tonåring var ytterst beklämd över det faktum att det enda jag hade tillgång till (och knappt det) när jag var på sånt humör, var foton på vuxna kukar och fittor som jag inte hade den minsta lust att se. Jag hade lust att se lite smånaket, och i min egen ålder. Att lägga en filt av kriminalitet över erotiska fantasier som rör personer under 15 är inget annat än en kränkning av alla ungdomar. Och att även en vuxen människa skulle kunna ta till sånt material ändrar inte på någonting. Det är inget underligt att att man som vuxen läser barnböcker för att återuppleva tankarna och känslorna från då. På samma vis är det knappast märkligt att en vuxen även kan ha lust att återuppleva hur den första erotiska attraktionen kändes; det är bara det att ingen vågar erkänna det. Det ligger väl lite Kejsarens Nya Kläder över det – ingen vill ju misstänkas som pedofil, utan det krävs ett oskyldigt erkännande för att peka ut hur bisarr lagstiftningen är.

Lagen är därför orimlig, inte bara för att den bryter mot vår grundlag om yttrande- och informationsfrihet, utan även för att:
* Det drar resurser från barnporrsbekämpning
* Det ger inte pedofiler – som vi trots allt måste inse finns – en säkerhetsventil för att slippa ta till foton och därmed främja övergrepp.
* Det kriminaliserar ungdomssexualitet på ett sätt som är kränkande för ungdomar.

Vi måste faktiskt inse att även ungdomar i de lägre tonåren är sexuella varelser. Seriöst.

måndagen den 26:e juli 2010

Till alla mina hatare – är jag sjuk i huvudet? Nej, och inte du heller.

Nå.


Nu har det gått några dagar sen det allra värsta debaklet, och jag har hittills inte läst någon tidningsartikel eller något blogginlägg som talar för domen mot mig. Däremot har jag läst en hel del artikelkommentarer, som tycker det är jättebra att förbjuda vissa serieteckningar, och att jag måste vara sjuk i huvudet som innehaft sådana bilder, och att det är helt rimligt att jag straffas, så sjuk i huvudet som jag är.


Såhär några dagar efter är det fortfarande den där "sjuk i huvudet"-biten jag hänger upp mig på. Jag förstår att det är viktigt för dem (kommenterarna) att jag är en pedofil, för det är ju mycket bekvämare att ropa på vargen än att försöka sätta sig in i en annans situation. Nu är det ju så att jag faktiskt varken är pedofil eller sjuk i huvudet, och det är det som är intressant:

Hur kan någon frivilligt konsumera en fiktion av något som man inte vill vara med om i verkligheten?


Jag ska faktiskt börja med att ge några av mina försvarare en näsknäpp – de bilder åklagarmyndigheten gick på var onekligen erotiska teckningar av nakna seriefigurer. Nej, det var inte scener ur Love Hina. Nej, det var inte påklätt. Det var rakt upp och och ner nude shots, helt enkelt. Några enstaka föreställde även sexakter. Och ja, i dem som åklagarmyndigheten gnällde om såg figurerna unga ut. Ja, JAG vet att de nog var tänkta att vara runt femton, men att de för en svensks ögon nog såg flera år yngre ut rådde inget tvivel om. Make no mistake.

Med tanke på att nakenhet inte chockar mig, och att den övervägande mängden bilder var seriefigurer som såg skitglada ut, ska jag inte påstå att bilderna hade direkt upprört mig om de varit foton, men jag hade garanterat känt ett obehag. Bilderna som föreställde sexakter hade garanterat upprört mig.


Så, kan man tycka, om jag skulle blivit illa berörd av motsvarande foton, hur kan det komma sig att jag bara rycker på axlarna inför dessa teckningar, och tar mig för pannan inför den här domen? Jo, nämligen just för att de är serieteckningar. Obehaget och upprördheten jag skulle känt om det varit foton kommer ifrån att en riktig människa då skulle vara inblandad. För serieteckningar gäller inte det. Är jag knäpp i bollen? Jag tror inte det. Eller, jag vet att jag inte är det:


Ingen av oss är det.


Jag minns första gången jag såg en splatterfilm. Mitt när zombierna höll på som värst var det en scen där en kvinna stod i närbild och skrek. Splatt sa det, så slog en zombie henne i nacken, och armen kom ut, blodsdrypande, ut ur hennes mun. Fy farao i helvete tänkte jag och mådde illa. Han som visade mig filmen asgarvade och tyckte scenen var hysteriskt kul. Jag fattade noll. Tycka det där är KUL? Är han helt galen?


Men jag visste ändå att han garanterat skulle ha hållit sig för garv om det där hänt på riktigt. Då hade vi båda troligtvis fått upp frukosten. Numer har jag vant mig och kan se på splatterfilm och garva, jag också. Inte alltid, men ibland.


Jag minns en annan gång när jag satt och skummade youtube-klipp över konstiga bilolyckor. Ett av klippen var bara en övervakningskamera där man såg en bil köra mot rött i en korsning. Plötsligt kommer en bil farande från sidan, vejar för bilen som kört mot rött, kommer ut på trottoaren och kör över en fotgängare som gick där. Poff bara, och fotgängaren och bilen var borta. Jag minns att jag frös på min stol, satt som stum, fullkomligt chockad.


Jag har, som många andra, sett massor av Hollywood-action där folk blir nedskjutna, nedmejade, nedslagna och Gud vet vad. Visst, jag skruvar på mig ibland, men så farligt är det inte, eller brukar inte vara. På det där lilla youtube-klippet såg man ingenting; fotgängaren var bara en liten prick, det var inget blod, ingenting. Bara en bil som kom farande och sen var fotgängaren borta. Och ändå var det så mycket, mycket, mycket värre än något jag någonsin sett på film. För det var på riktigt. Han eller hon dog verkligen. På riktigt. Fy farao, tänkte jag. Otroligt obehagligt.


Jag är ganska säker på att jag delar det här med den övervägande majoriteten av Sveriges, och den moderna världens befolkning: Det är skillnad på påhitt och verklighet. Vad det handlar om i just mitt fall är snarare att folk inte är vana vid att läsa serier, precis som att jag inte var van vid splatterfilm. Så, jag är ledsen, men jag är inte sjuk i huvudet för att jag inte mår illa av serieteckningar som jag skulle må illa av i verkligheten. Vi funkar alla så. Vi roas i film av våld vi aldrig skulle vilja se i verkligheten. Vi läser med spänning skräcknoveller vi aldrig skulle vilja råka ut för på riktigt. Just För Att Det Inte Är På Riktigt.


Vi har åldersgränser, det är sant, på fiktion vad gäller våld, skräck och sex. 18-årsgränsen är där för att vi vet att när man väl är vuxen vet man att det som är påhittat inte är verkligt. Låt oss inte glömma det: När man är vuxen kan man skilja på påhitt och verklighet. Hur kommer det sig att detta sunda förnuft som vi ALLA har erfarenhet av, bara poff försvinner för att det rör erotik i serier?


Låt mig ta ett för många upprörande exempel: På sistone har jag läst en serie som är uppe på tapeten just nu: Barnatider, serialiserad i Comic High!, en serieantologi som kommer ut en gång i månaden. Den är skriven av kvinnan Kaworu Watashiya, och är en skämtserie som handlar om några mellanstadieelever, och behandlar mobbing, klasskompisskap, att växa upp, men även hur en brådmogen flicka sextrackar sin manliga lärare genom diverse anspelningar; här och där förekommer hon i underkläder eller helnäck. En scen var riktigt risqué: Flickan sitter och onanerar till porr på datorn, och tar ett foto med sin mobil i sitt skrev för att kolla att "det inte har blivit svart". Serien är helt vansinnig, otroligt kul och ibland till och med riktigt tänkvärd; jag läser den med stor behållning. Hade den varit på riktigt hade det varit riktigt obehagligt, det hade varit kränkande för flickstackarn att få en sådan inblick i hennes spirande sexualitet. Men precis som våld i Hollywoodaction eller blod i zombiesplatter, så funkar det, eftersom Det Inte Är På Riktigt. Du vet, och jag vet, att Watashiya i och med dessa teckningar inte har begått något övergrepp mot någon levande människa. Hon är ingen sexbrottsling, och inte de som läser hennes serier heller, lika lite som Peter Jackson eller de som ser hans splatterfilmer är mördare.


Bland alla kommentarer till domen mot mig har jag ibland läst "Förbjud tecknad barnporr! Varför behöver vi sånt? Vem vill ha sånt?".


Ja, vem vill ha filmer med zombier som kör armen genom huvudet på folk? Vem ser frivilligt på filmer om avrättarrobotar från framtiden? Vem vill seriöst se på film som handlar om krig, människans största dumhet? Vem behöver på allvar bli skrämd av filmer som Exorcisten eller The Grudge? Vem behöver serier som handlar om mellanstadieelever som sextrackar sin lärare?


Frågan här är inte varför vi behöver just sådana bilder, för det är klart att vi inte behöver dem. Ingen behöver dem, jag behöver dem inte, du behöver dem inte. Vi behöver inte zombiefilmer, eller krigsfilmer, eller skräckromaner eller Harlequin-noveller heller.


Vad vi däremot absolut behöver är ett samhälle som inte går och säger till oss vad vi får och inte får läsa.


Och det är den enda sak vi ska diskutera. Precis som Tanja Suhinina uttrycker : Huruvida mitt innehav av serieteckningar var befogat eller inte på grund av mitt arbete eller min samlings omfattning, huruvida jag är pedofil eller inte, huruvida det verkligen var "porr" eller inte, huruvida seriefigurerna hade stora bröst eller inte, allt det där är egentligen helt irrelevant. Det är inte det som är viktigt här.


Det som ÄR viktigt här är att vi inte missar att vi har nu en regim som går med pekpinnar och straffar oss när vi läser "fel" böcker. Böcker som inte skadat någon vid sitt framställande. Jag vägrar att tro att det undgår någon hur fullkomligt livsfarligt det är när en regim beter sig så.


Jag har som sagt full förståelse för att folk kan känna obehag inför tecknad porr, zombiesplatter eller serier som Barnatider. Eftersom jag är van vid serier känner jag inte obehag inför varesig tecknad porr eller Barnatider, däremot en del inför zombiesplatter, nazistiska manifest, och många amerikanska TV-serier. Alla har vi våra egna åsikter som vad som är "äckligt".


Men vill man stötta yttrandefriheten, måste man även vara beredd att även försvara uttryck man egentligen inte vill försvara. Som Neil Gaiman så vältaligt skrev: Because if you don’t stand up for the stuff you don’t like, when they come for the stuff you do like, you’ve already lost. […] The law is a big blunt instrument that makes no fine distinctions, and because you only realise how wonderful absolute freedom of speech is the day you lose it.


Vi måste komma ifrån den galna övertygelsen att litteratur skapar eller främjar brottslighet. Det har diskuterats förut, att serietidningar gör våra barn till brottslingar. Gör serierna nu även vuxna till brottslingar? Menar man att vuxna människor inte längre kan ta till sig litteratur utan att bli spritt språngande galna?


Jag ska inte behöva förklara varför det är fel när en regim sitter och bestämmer vilja böcker som folket får läsa och inte. Vi vet att det är fel, och varför. Vi vet det alla. Jag vet, du vet, även Ecpat vet. Det finns ingen här som inte vill straffa folk som begår övergrepp mot barn. Men det är inte det det handlar om här. Här handlar det om att vi måste ha rätt att läsa vad vi vill, oavsett om det är zombiesplatter, pornografi, fascistoida manifest eller skräplitteratur. Att ett rättsväsende tummar på denna demokratins mest fundamentala rättighet är fullkomligt oacceptabelt.


Fullkomligt oaccceptabelt.

fredagen den 23:e juli 2010

Den dömde uttalar sig

Jag är den som fälldes för barnpornografibrott i Uppsala tingsrätt den 30 juni 2010, på ett innehav av endast serieteckningar.


Eftersom jag alltid kör med ärlighet har jag aldrig gjort någon egentlig hemlighet om vare sig anklagelserna, åtalet eller domen; i stort sett alla i min omgivning känner till det, varför jag var ganska snabb med att nämna det på bland annat Facebook snart efter att domen kom till min kännedom den 14 juli. Det tog inte lång tid förrän helvetet brakade löst i form av bloggposter, tidningsartiklar och radioinlägg. Och det var givetvis min avsikt. Den här lagen utgör ett skräckinjagande ingrepp på vad som torde vara den mest grundläggande av våra rättigheter, och jag tyckte det var av högsta vikt att allmänheten fick veta.


Jag hade ursprungligen tänkt att det vore bäst om andra förde min talan; vad jag själv hade att säga skulle, tänkte jag, riskera att tolkas som att jag bara försvarade mig själv och inte sakfrågan. Men med tanke på vilken uppståndelse det blev, insåg jag att jag som anonym bara rörde till frågan mer. För i alla inlägg om att även pedofiler borde ha rätt att ha fantasier (vilket jag i och för sig håller med om) så försvann det som jag själv fann som mest upprörande: oproportionaliteten i mitt fall, samt det vansinnigt felaktiga tankesprång det innebär att tro att fiktion har något med verkligheten att göra. Dessutom uppstod en hel del frågetecken, som jag kände att det vore bäst om jag rätade ut. Om inte annat kanske det ger ytterligare ett perspektiv på denna konstitutionsvidriga lagstiftning.


Jag kan tänka mig att många som fått höra om den här domen känner att det kanske är principiellt fel att illegalisera teckningar, men att det var bra att den potentiella barnaplågaren åkte dit – han hade säkert gjort något trots allt. Jag avskyr generellt att göra folk besvikna, men i det här fallet är jag faktiskt tvungen, för jag är inte ens en pedofil. Jag är en serieläsare. Förvisso ingen vanlig serieläsare, utan en storkonsument och namnkunnig specialist inom ämnet japanska serier, men icke desto mindre bara en serieläsare. Detta är viktigt eftersom mitt fall alltså utgör ett exempel på att den här lagen skjuter i helt fel riktning. Man har utökat lagen i hopp om att kunna brottsbelägga vad folk tänker, och vad man fångar är inte bara en som inte gjort en fluga förnär, utan en som inte ens är skyldig till tankebrottet man vill komma åt.


Nå, så vad gällde det här egentligen? På riktigt, alltså.


Några har undrat över vad för sorts bilder det rörde sig om; en del har kanske föreställt sig det värsta tänkbara och att vanliga nakenteckningar på seriefigurer ännu är safe. Jag blir tvungen att göra er besvikna igen. Bilderna ifråga var amatörteckningar föreställande nakna seriefigurer; i japansk stil kraftigt stiliserat och långt ifrån realistiskt. I Japan är det vanligt med teckningar där folk karikerar seriefigurer, påklätt eller avklätt; ju populärare seriefigur desto vanligare, och vilka figurer som karikeras på det här viset är lustigt nog ofta en bra barometer på vilka serier som är uppe på tal.


De här bilderna låg i en mapp med blandad serieerotika som jag hämtat hem vid diverse tillfällen genom åren. Den lilla andel bilder i erotikamappen som åklagarmyndigheten ansåg vara stötande, var dem där seriefigurerna hade små bröst; gissad ålder någonstans i tonåren. De allra flesta enkla nakenteckningar; några enstaka bilder på en sexakt. Vilken ålder tecknaren tänkt sig är oklart; till saken hör att den japanska seriestilen får seriefigurerna att se unga ut, lägg där till det faktum att japaner är småbröstade i allmänhet. Min lilla mapp med serieerotika innehöll förutom dessa bilder en försvarlig mängd andra, där brösten var lite större. Att detta skulle utgöra skillnaden mellan legalt och illegalt var en så orimlig tanke att den i min vildaste fantasi aldrig slagit mig.


Enligt domen gällde åtalet 51 bilder; även detta är en sanning med modifikation, eftersom flera av bilderna var i duplikat – jag hade flyttat över min bildmapp från en dator till en annan, och då räknades bägge kopior. Till saken hör att jag är en av Sveriges mest ihärdiga seriesamlare; jag har i min ägo någonstans mellan 3 500 och 4 000 serieböcker. Det totala antalet serieteckningar jag äger torde uppgå till över fyra miljoner. Ett litet urval av detta är erotika.


Det som är skrämmande med just mitt fall är att det alltså inte ens handlar om någon massiv, exklusiv samling av tecknad barnhårdporr, utan om ett trettiotal bilder av nakna seriefigurer i en samling av miljoner och åter miljoner serieteckningar.

Mängden erotik i min seriesamling uppgår inte ens till en halv promille, och av den lilla mängden utgör småbröstade seriefigurer inte ens en procent. Det är som om en litteratursamlare som äger tvåtusen böcker skulle straffas för att en av böckerna är en porrig ungdomsroman av Hans-Eric Hellberg. Varför har jag även erotika? kan man fråga. Svaret är enkelt; jag är serievetare till yrket och jag konsumerar allt sådant som kommer upp på tal, även om serien handlar om plattbröstade tonåringar. Huruvida ett totalt innehav av mindre än en procent av mindre än en halv promille är oproportioneligt eller inte upplåter jag till läsarna att avgöra. Så mycket kan jag säga att om jag hade haft en pedofilisk läggning hade man inte hittat femtio bilder hos mig; med tanke på hur mycket serieerotika jag har varit i kontakt med och kunnat skaffa om jag varit intresserad, skulle antalet uppgått till tiotusentals.


En del andra har undrat varför polisen gjorde ett tillslag hos mig över huvud taget. Vissa kanske tänker att jag säkert var skäligen misstänkt för något värre brott och att det här serieinnehavet bara var toppen av ett isberg. Än en gång måste jag göra er besvikna. Anledningen till att polisen sökte igenom min boning är en del i en infekterad vårdnadstvist som jag väljer att inte detaljbeskriva här, för den lilla respekt jag har kvar för min motpart. Det som tål att sägas är att vissa anklagelser, må de än komma från en enda källa, är så pass att polisen är laga skyldig att göra en undersökning, det enda som krävs är en åklagarmyndighet som skjuter först och frågar sen. Anledningen till genomsökningen är sedan länge nedlagd, men i mitt fall resulterade det alltså i ett åtal om olaga serieinnehav.


------


Så långt vad gäller uträtande av frågetecken. Vad gäller det här fallet rent principiellt har de flesta bloggare redan belyst det absurda i att försöka brottsbelägga en fantasibild. Personligen är jag mest chockerad över att vårt rättsväsende av någon vansinnig anledning fått för sig att serier måste spegla verkligheten.


Hur är man funtad i skallen om man tror att en serieteckning av en naken tonåring på något vis skulle främja pedofili? Med samma argumentation borde ju en serieteckning på någon som dödar en annan främja mord, för att inte tala om att spel som Grand Theft Auto då borde öka mängden bilstölder, bankrån, vårdslöshet i trafik och organiserad brottslighet, och det vet man att så inte är fallet. Några pekar på forskning som visar att folk som samlar på dokumenterade övergrepp, alltså foton och filmer, är mer benägna än andra att begå sexbrott mot barn. Riktiga övergrepp, ja. Att folk som frivilligt läser serier där det förekommer nakna seriefigurer skulle vara överrepresenterade bland sexbrottslingar finns det ingen forskning som pekar på, och skulle någon bedriva en sådan forskning skulle det ge nollresultat.


Om serier som innehåller minderårigas sexupplevelser skulle öka mängden sexbrott mot barn, då skulle Japan med sitt utbud av serieerotika vara ett enda stort ormbo av sexbrott. Men Japan har ungefär tjugondelen så många sexualrelaterade brott per capita som vi. Hur hänger det ihop, tror man?


Serier, och serieteckningar, är inte verkligheten. Att likställa en serieteckning av en naken, uppdiktad person med ett autentiskt nakenfoto är fullkomligt barockt. Det skulle vara att likställa en serieteckning där någon skjuter en annan, med ett dokumenterat mord, och det betvivlar jag att någon skriver under på. Verklighet och fiktion är och förblir två skilda saker, och har ingenting med varandra att göra.


Jämför själv: Föreställ dig att du ser en serieteckning där någon slår ihjäl en annan med en yxa. Sen föreställer du dig att du ser en film, en riktig dokumentär, där någon verkligen blir ihjälslagen med en yxa. Känns det som att det är någon skillnad? Varför glömmer man bort den skillnaden helt plötsligt för att det rör sig om erotik?


Som storkonsument av serier har jag läst massor av våldsamma serier, och jag är ändå inte våldsam. Jag har läst nazistiska serier och jag blev inte nazist. Jag har läst serier om pirater men känner inget behov av att kapa fartyg. Jag har läst homoerotiska serier (bägge könen) men är inte homosexuell. Och jag har även frivilligt läst serier som bygger på att uppdiktade tonåriga seriefigurer förekommer lättklädda; faktiskt har jag även läst serier där de också har sex, och jag är hemskt ledsen att göra er besvikna, men jag var inte pedofil före det och jag blev det inte av läsandet heller. Mina djupaste ursäkter.


Jag har hört argumentet att själva existensen av erotikateckningar som föreställer barn skulle kränka barn i allmänhet. Den argumentationen håller inte för minsta påfrestning; ska vi börja förbjuda teckningar som riskerar att kränka någon, var slutar vi då? Att teckningar som i Ecce Homo blir totalförbjudna? Att man inte längre får rita Muhammed som rondellhund? Bägge dessa kränkte en försvarlig mängd människor. Ska alla dessa teckningar förbjudas? Om inte, varför inte? Vari ligger skillnaden? I bägge fallen handlar det om tusch på papper, där ingen människa kommit till skada, men som upprör vissa.


Den 1 juli stärktes barnpornografilagen i det att det nu är förbjudet att titta på barnpornografiska bilder. Även om jag är fullt medveten om att det skapar problem med saker som sökmotorer och sådant, håller jag faktiskt med om principen; de som känner mig vet att jag anser att de som utsätter barn (eller någon över huvud taget för den delen) för sexuella övergrepp, bör korsfästas upp och ner, strypta med sina egna inälvor. Ett akut problem med den lagen är dock att den, eftersom serieteckningar av något vansinnigt infall inkluderas i definitionen, resulterar i att att det nu är förbjudet att läsa vissa serier. Är det bara jag som får svindel av att ett rättsväsende stiftar en sådan lag?


I den pågående debatten har jag till min bestörtning förstått att vissa tycker det är helt rimligt att serieteckningar föreställande småbröstade tonåringar ska totalförbjudas. Jag börjar undra om jag befinner mig på medeltiden. Att det kan finnas folk som applåderar när rättsväsendet börjar lagstifta om vad vi får läsa och inte gör mig direkt illamående. Att det ens är en debatt om det här gör mig mörkrädd. Jag har full förståelse för om serieovana människor tycker det är obehagligt med serieerotika; jag tycker själv att nazistiska manifest och splatterfilmer är riktigt obehagligt.


Men det finns något som är mycket obehagligare än alla tänkbara fantasier, och det är en stat som sitter och bestämmer vad vi får uttrycka på papper och vad vi får läsa. Att man inte får begå och dokumentera övergrepp är självklart. Men en regim som säger att "det där uppdiktade dokumentet får du inte titta på" har ALLTID fel; det finns inga, inga, inga ursäkter för en sådan lagstiftning, och där är diskussionen slut. Därom ska det inte ens vara en debatt. Bara ett ramaskri i protest.


http://arbetarbladet.se/nyheter/tierp/1.2148235-oversattare-doms-for-barnporr-fran-japan

http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article1183632/Seriekannare-sagar-svensk-lag-om-barnporr.html

http://www.unt.se/uppsala/man-domdes-for-tecknad-barnporr-1000845.aspx

http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/433961-tecknad-barnporr-gav-dagsboter

http://www.dn.se/dnbok/mangaserier-klassade-som-barnporr-1.1141732

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1646&artikel=3870876

http://www.aftonbladet.se/kultur/article7501268.ab

http://www.expressen.se/debatt/1.2072417/my-bergstrom-porrmanga-hotar-inte-vara-barn

http://www.expressen.se/ledare/1.2072402/100722-kan-krita-krankas


Tillägg: länkar till nyhetsartiklar rörande ämnet.